Har under den senaste veckan åkt på en härlig ryggvärk och en go förkylning. Känner mig lite low må jag säga. Det som är mest oroväckande är att jag och brorsan nu är i samma viktklass. Han vägde in på 89 blankt och jag numera på 88,9. Jag har ökat och han minskat. Kan kanske bli en go titelfajt nån gång nu i vår :)
 
När man är hemma så här från jobbet så inser man hur surt det måste vara att vara arbetslös. Visst är det skönt att slippa ställa klockan men dagen är väldigt lång och ensam. Nu är jag iofs inte dödssjuk men man uppskattar inte helgen på samma sätt som om man hade jobbat fullt ut. Då känns det bättre att gå hem på fredagen.
     Det jobbigaste nu har ändå varit min semesteransökan. Aldrig kul att åka sjukanmäld till jobbet och mötas av misstänkta blickar. Men nu var jag tvungen då grabbarna ligger på om att jag måste fixa det. Hade hoppats på snabba besked men min boss är ju inte livets snabbaste och mest bestämda kille. Får förhoppningsvis besked på måndag. Kanske på torsdag vem vet. Han väger ju inte heller direkt upp sin velighet med social kompetens, där är i mitt tycke bristerna större. Därför känns det lite sådär inför resan och jag hoppas att den finns kvar på måndag. Vill ju inte ha semestervecka i onödan direkt.

I dagens JP så kunde man se Asse på första sidan. Måste påpeka att han är en svärmorsdröm. Min mormor tyckte till och med att han verkade förnuftig. Frågan löd om det är ok att sjunga hatramsor och liknande på ståplatsläktaren. Måste faktiskt säga att mina åskiter går isär lite. Jag tycker att all form av våld och skadegörelse är förkastligt, men man måste ju få yttra sig på läktaren. Tycker att man måste få sjunga lite nidvisor om motståndarna, men givetvis inte att det ska vara det primära ramsvalet. I huvudsak ska man sjunga positivt för det egna laget, men även få chansen att kunna gnälla lite. Hockeyn och liknande sporter kommer att gå under om spänningen och atmosfären kommer att försvinna. Ett framtida alternativ skulle ju annars kunna vara inspelade klackramsor och en uteslutande företagsrepresenterad sittplatspublik, vilket jag inte tror är hållbart i längden. Sedan är det ju även ett legitimt sätt att få gorma lite och få ur sig känslor till ett pris runt hundringen. Missförstå mig dock inte i att alla ska skrika glåpord (det är ju ganska generande) men att man ska kunna ha möjligheten (inom vissa gränser) att kunna leva sig med i matchen och stå emot etablissemanget. Förbunden ska självklart finnas, men de ska inte kunna raljera som de själva vill och göra allt så smidigt för sig. Idrotten är folkgrundad och borde så förbli. Politik och pengar ska inte vara överhängande, utan det är det idrottsliga och dess ursprungliga värden som måste vara det essentiella. Annars kommer passionen att försvinna.

Kände att det blev ett ganska politiskt nu men kände att jag var tvungen att spinna vidare på den ursprungliga frågan. Debatten är fri i kommentarsfältet.   / D. Johansson